My life this far...

Något är fel. Jag gillar inte det här. Inte alls. Men det är väl så, som vanligt, att allt är för bra. Vilket inte får finnas. Till slut måste saker återgå till det normala varandets form av vit, mesig mellanmjölk. Kan det vara så att det här håller på att förvandlas till något som är mycket mindre vackert. Det hela känns väldigt bitterljuvt. Och vad ska jag göra åt saken? Onödigt att tänka på eftersom jag vet vad jag kommer att göra... Absolut ingenting! Jag kommer att följa mig med och låta mig styras. Nej! Jag är inte som vanligt. Det blir inte så. Men det är (var?) så vackert! Och aldrig har jag väl känt världen så här. Och visst kan det väl vara så att det är alldeles för jävla bra? Och att jag kommer att vakna efter smällen med rakad skalle och en besk smak i munnen? Känslan av perfektion är dock svår att sätta sig över så jag kammar mig och låtsas att det inte betyder något. Låtsas att jag inte tänker. Befängt. Och tröstlöst. Ska man aldrig våga något, när man vet att det inte är den som vågar som vinner, utan den som livet ler åt? Som har tur och vindarna på sin sida. Nu är jag rädd igen och det är löjligt. Men jag var vacker en stund.

Jag gillar inte alls det här...

Idag har jag inte direkt några fenomenala sanningar att leverera dock tänkte jag bjuda på lite fantastisk självinsikt... Jag skulle få så in i helvete mycket mer tid att göra vettiga saker och tänka smarta tankar om jag ägnade lite mindre tid åt min egen spegelbild! Jepp, så är det...



Här ser jag fantastiska saker! :)


Hur många timmar per dag spenderar ni framför spegeln?

Har en spirande idé om att börja leverera små sanningar här i lagom dos. För att jag är så himla klok. Dagens intelligenta utsvävningar har rört sig om följande;

Det här med män och termosmuggar... Måste man verkligen välja mellan en termosmugg och en man? Finns det något som säger att man måste ha antingen en termosmugg eller en kille? Hur perfekt vore det inte om man kunde få båda... Och det kan man ju!

Sug på den ni!



Är det ett lätt val?


-Direkt från Liv och Tysons idiothörna!

Det går inte att ljuga fram tårar. Jag håller mitt finger under vattenkranen och klistrar en tår i ögonvrån. Den faller inte, blöter inte kinden. Det går inte att frysa till is när solen skiner. Jag klär mig i ditt hår. Mörkt trassel. Lockar. Har jag aldrig varit vackrare? Du säger det. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Just idag har min värld en annan färg. Ditt te smakar annorlunda. Min mun vill inte vara som vanligt... Den kan inte sluta. Jag har en ny form och undrar vad jag ser. Och tänker att den här dagen vill jag leva. Och undrar varför jag ska hålla tillbaka när inget finns som är värt att spara på?

Jag är definitivt en intressant människa... med många bra egenskaper! Jag är så himla mycket! Jag är nyanserad med ett stort djup, jag är varm, engagerad och intelligent. Jag tänker alldeles för mycket, är lite tokig och rätt svår. Har mitt bagage. Jag pendlar stor mellan ytterligheter, det är väl spännande? För att inte tala om hur rolig jag är... Dock är höjden av skoj för mig ironi... What more do you people want?

Är det förkonstigt? Tänker jag för mycket? Förmodligen är jag alldeles för ironisk. Ironi har en förmåga att göra människor osäkra. Eller är det så att människor faktiskt vill lära känna mig och att jag avfärdar dessa som människor som jag inte vill lära känna? Vad är det jag söker men sällan hittar? Är jag själv min bästa kompis? Hur ofta intresserar jag mig för andra?

Tänk hur många spännande personligheter universum har att erbjuda... Som vi har runt oss varje dag? Varför känns vardagen då så grå?

Jag tackar stort för somliga av er som finns hos mig! Och resten, kom igen! Visa lite intresse för fan! :)



Titta vad rolig jag är! Jag kan leka med en ballong...

Lät det här som en kontaktannons? Det är inte bra att jobba natt...

Tänkte bara förtydliga att jag inte går runt och är kåt på mig hela tiden när jag är på jobbet! Får bara någon sorts aha-upplevelse och en sån himla skön känsla ibland. Som om verkligheten faktiskt finns där... Och man ser sig själv. Är ni med?

Kan inte ni få det någon gång?

Okej... Jag är lite flummig nu. Inte ett dugg full, flummig är roligare. Jag skulle vilja hitta på något bus nu. Men det går ju inte! Här händer inget... Kan ingen ringa mig nu och fråga om vi ska hitta på något? Just nu.

Ähh, skitsamma! Ska dela en moment med ett ägg och porrsurfa lite... För att bli av med överskottenergin! :P


Dudes!

...Not! Fan vad kul vi ska ha inatt! Jag bara älskar när vi har ketoacidoser här som egentligen borde vara på IVA. Standardbik på 8 och koldioxid på 6... El-status varannan timme. Jag känner mig sååå trygg! Jag har att göra i alla fall! Vilket innebär att personalrummet känns uteslutet och jag kan terra er hela natten! Yeeaaayyyy!!! :)

En bra start va?



Där borde du vara... Inte hos mig!

Hörrni, hela världen! Håll nu tummarna för Kapten och Ayo! Det skulle vara så jävla bra, har länge undrat vem som skulle kunna få henne på fall... Hoppas den mannen fattar hur stort det här är!

Me hope!

Kom in på en märklig diskussion idag. Myrna är väldigt besatt av elefanter (?!) och det vet man väl hur en sådan låter, eller? Tydligen inte... I mitt huvud har jag en tydlig bild hur en elefant låter men sen när jag skulle försöka verbalisera det hela kom det ut något annat ljud. Myrna kunde heller inte. Vad säger man ens att de gör när de låter? Trumpetar väl? Försök själva ska ni få se hur lätt det är! :)

Var tvungen att leta på youtube och hittade ett hyfsat klipp där ni kan höra. Men prova en gång innan, det är skitsvårt!

Elefanten: http://www.youtube.com/watch?v=GhIy2iMh36M



Någon mer som fullständigt älskar elefanthistorier? :)

Jag tänkte på en konstig sak. Jag drömmer inte längre... Kan inte ens komma ihåg när jag drömde senast! Jag som alltid brukar drömma, en massa konstiga saker... Dock är det skönt för jag HATAR att drömma! Den värsta sortens drömmar är de som skulle kunna vara verkliga men som inte är det. Vilket man då tyvärr inser när man vaknar. Spelar ingen roll om man drömmer något bra eller något dåligt, när verkligheten träder in är det skitsamma. Drömde jag något fantastiskt påminns jag om att det inte är så, drömde jag något dåligt sitter den känslan i hela dagen...

Hört något mer negativt? :) Bättre att drömma när man är vaken, det är mer påverkbart!



Drömmer ni mycket? Tycker ni om det?

Jag är bara i början av min natt så jag återvänder snart!


//L

Duscha, inte duscha? Gå ut, inte gå ut? Det är kallt som fan, frågan är om man dör? Sen är det ju jobbigt för om jag duschar så måste jag göra något, annars kommer jag ju få ångest för att jag har duschat och gjort mig iordning och bara sitter hemma. Nä, livet är fullt av svåra val.

Har sovit tills nu så jag är nyvaken och förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Momentet att klä på sig är också jobbigt. För har man duschat kan man ju inte ta på sig pyjamasen igen... Eller?! Vilka välfärdsproblem man har. Ähh, jag tar en dusch så får vi se... Man måste våga för att vinna, har jag hört! :P


//L

Tänk på all tid som bara försvinner! Som är alla dagar. Det gör mig rädd. Vad gör man egentligen? En dag blir en vecka. En vecka blir en månad. Om exakt en månad flyttar jag!! Tycker att tiden dit känns hur seg som helst. Men ändå är det tid som måste göras något av. Eller som det automatiskt blir något av. Dumt att gå att vänta på saker egentligen, tänk hur mycket levnadstid man förlorar på det!

Igår var en rätt meningslös dag, men en överdos träning räddade den. Sprang 5 km på dagen. På kvällen blev det ett Pump-pass och Tessans sjukt jobbiga döds-Step. Och direkt till jobbet! Då var det segt... Och natten var inte speciellt rolig. Hamnade i en situation som kändes så fruktansvärt oetisk. En man som verkligen är halvdöd, med världens lungödem, skulle förberedas för en dubbelsidig amputation... Som förmodligen aldrig kommer bli av eftersom ingen narkosläkare i världen kommer utföra någon form av anestesi på honom. Han var så plågad, helt okontaktbar, dödsångest, skummet bubblandes ur näsa och mun och där stod vi och vände och vred och tvättade. Fy fan. Jag grät nästan. Att ställas inför tankar om hur mycket man verkligen ska motarbeta att någon ska få släppa taget är jobbigt. Varför denna fullständiga fixering vid att hålla människor kvar i livet?

Kom hem vid åtta i morse och kände verkligen inte för att hålla mig vaken och åka till terapin halv elva. Bestämde mig för att ringa och säga att jag var sjuk eller inte orkade (man ska nämligen inte dra vita lögner för sin terapeut har jag lärt mig...). Tog upp mobilen och då hade hon ringt återbud eftersom HON var sjuk. Jäkla sammanträffande! Hon kanske inte orkade med mig idag? :/ Jag fick i alla fall sova, vilket var skönt. När jag vaknade åkte jag och mor till Farsta och handlade lite för att sedan åka till farmor på middag. Bror kom också dit. Jättemysigt. Lugn och skön fredag!

Dessutom; Ingen träning idag, tog en tvåtimmars promenad bara, och, hos farmor, både vitt bröd och en bit chokladmoussetårta som var delikat och satt där den skulle!!! "God, I feel wild today!" :)


//L



Tack för den!

Kom på en sak. Visst, det är dåligt väder, den allra sämsta sortens väder och man kan känna sig hur sänkt som helst över det. MEN! Varför? Vad finns det för anledning att låta humör och sinnesstämning påverkas av något så simpelt som vädret? Fundera över hur många positiva saker som kan komma ur den grå sörjan ute... Vet inte om jag har så många svar nu, men det ska tänkas på. Någon som har något bra vänd-på-första-känslan-tips?



Man kan drömma om fina platser och uppskatta resor man har gjort.
Jag tänker på Ghana, börjar längta till Afrika igen!


//L

Dolly Parton - Here you come again

Here you come again
Just when I´m about to make it work without you
You waltz right in the door
Just like you done before
And wrap my heart ´round your little finger

Here you come again
Just when I´m about to make it work without you
You look into my eyes
And light those dreamy eyes
And pretty soon I´m wondering
How I came to doubt you

All you gotta do
Is smile that smile
And there go all my defenses
Just leave it up to you
And in a little while
Your´e messing up my mind
An filling up my senses

Here you come again
Lookin better than a body
Has a right to
And shaking me up so
That all I really know
Is here you come again
An here I go

All you gotta do
Is smile that smile
And there go all my defenses
Just leave it up to you
And in a little while
Your´e messing up my mind
And filling up my senses

Here you come again
Lookin better than a body
Has a right to
And shaking me up so
That all I really know
Is here you come again
An here I go


LYSSNA!
http://www.youtube.com/watch?v=xlnyyabSLIE



Dolly

Jag drabbades av en väldig insikt för två dagar sedan när jag stod och väntade på min thaimat. Enkelt kanske, egentligen... Men när man fattar är det ändå något annat. Jag kom på hur otroligt mycket tid man slösar på att må dåligt. Hur många dagar som försvinner för att man är deppig. Om man tänker att varje dag som går utgör en del av den helhet som är ens liv är det ju ett ofantligt slöseri att må dåligt! Och tro inte att jag är positiva Pelle, jag är i vanliga fall en riktig surf***a...

Egentligen går den här tanken inte att utveckla så mycket. Det handlar snarare om att känna det, att varje dag man mår dåligt över någonting faktiskt är helt bortslösad! Många bäckar små, ni vet... Nu finns det ju i och för sig ett syfte med att må dåligt också men man kanske kunde minimera det en aning? Förvirrat värre men kontentan skulle alltså vara att jag har kommit på att det är sjukt onödigt att deppa för saker man inte kan påverka. Istället skulle man ägna merparten av sin tid åt att ha kul och trivas med tillvaron. Har någon varit elak, sårat dig? Skit i den då! Träffa en ny människa att skratta med. Det är ju formidabelt! Livet är helt enkelt för kort för något annat...

(Ojoj... många moralkakor och sanningar som serveras av fröken Vannefors idag...) :P



För att illustrera det hela...

Häromdagen slog det mig att jag, Liv (!), nog har börjat samla på mig en del vuxenpoäng... Och då menar jag inte med kvasi-Sveriges mått mätt. Utan mina egna! Jag hade just tankat bilen på OKQ8 och inhandlat lite frukost då det slog mig;

- Jag kör och tankar min egen bil
- Jag har ett jobb som jag är bra på, trivs med och faktiskt älskar
- Jag tjänar egna pengar och betalar mina egna räkningar
- Jag handlar min egen mat
- Jag klarar av att varje gång jag arbetar möta människor som behöver stöd och hjälp
- Jag tar oftast ansvar för min handlingar och är ärlig mot mig själv
- Jag ser en stor mening med att umgås och småprata med mina kollegor
- Jag ägnar en stor del av min fritid åt att undervisa barn och ungdomar
- Jag har insett att varje människa måste ta ansvar för sitt eget välbefinnande och försöker rätta mig efter det
- Jag är tillräckligt mogen för att inse att man kan vara barnslig även om man är vuxen
- Jag har hyfsat sunda åsikter och värderingar och jag fungerar väl i samspel med människor
- Jag står för min åsikt i alla lägen där det är värt att stå på sig
- Jag börjar förstå att det inte är så hemskt att vara "normal"...

Jag har ingen sambo, jag har inga barn, jag är inte skild, jag har inte myskvällar med pojkvännen och storhandlar på söndarna, jag har inte tretton olika bonuskort på ICA och jag bokar inte tid i tvättstugan... Och jag tycker inte heller att det säger ett skit om hur vuxen man är. Attribut kan man alltid skaffa sig, och det är väl egenligen himlans lätt att leva i lögn bara för att man har en bild av hur man vill/tror att livet ska se ut?!

För mig känns det bara oerhört skönt att det inte är så farligt att växa upp! Att närma sig det som är mainstream. För det går ju faktiskt att göra det på sitt eget sätt. Jag har en väldigt stark känsla för vem jag är trots att jag nu dagligen gör saker som jag förut har föraktat och klassat som ett idiotiskt Svensson-beteende.

Hrrrm... Det liknar mest ett försvarstal till mig själv eller något för att rättfärdiga att jag ägnar mig åt något så simpelt som att ha en fungerande vardag... Kanske är det så? Det är helt okej... :)

Gode gud tjejer vad är det med er? Är det så att alla tjejer vill bli behandlade som prinsessor?  Att det finns två kategorier av kvinnligt kön, de som vill bli uppvaktade och romantiserade eller de som har emotionella störningar och dras till skitstövlar?

Har just haft en diskussion med en kollega angående ämnet och hon hävdar med bestämdhet att alla normala tjejer vill ha en partner som behandlar dem som en dyr glasvas. Själv lider jag av övertygelsen att det i en relation är hälsosammast om parterna är något sånär jämlika. Jag har i och för sig aldrig blivit beskylld för att vara en obotlig romantiker... och så är jag väl lite av en sådan där som dras till bad guys...

Jag har en vision om att gå genom livet som en egen individ och inte enbart om en del av ett "oss". Kanske beror det på oerfarenhet eller att jag blivit bränd för många gånger men för mig är det viktigt att ha ett eget liv och att kunna stå på egna ben. Det är säkert fint att dela livet med någon men att hela ens identitet ska upptas av en annan människa skrämmer mig.

Detta verkar inte heller vara så populärt hos de som jag har försökt ha en relation med... Är alla så osäkra? Måste man vara/bli beroende av någon annan? Skrämmer det så mycket med vald ensamhet, med någon som inte behöver så mycket? Ensamhet har varit en stor del av mitt liv och jag har svårt att leva utan den. Många gånger har den varit min bästa vän.

Vad tycker ni?

Vem har bestämt att man ska vara så jävla glad bara för att det är jul? Bara för att en prostitutionskonsumerande, vinpimplande, allmänt oseriös martyr föddes den dagen ska vi vara saliga och sky-high på lycka? Bullshit så det står härliga till... Klipp dig och skaffa dig ett jobb Jesus!

Självklart är det trevligt med en dag att fira lite extra och ha det mysigt tillsammans med sina nära och kära men det är nog också ett av de mest ångestskapande tillfällena på året. Tänk på alla stackars satar som inte har några nära och kära, som är hungriga, fattiga, bostadslösa och fryser. Vad fan hjälper det då att folk är helt stenade på lycka, kärlek och annan salighet? Stress, prestationskrav, frosseri och konsumtionshysteri... Och säkert en hel drös andra dödssynder!

Helt allvarligt. Det finns ledsna, arga, besvikna, ensamma, hungriga och olyckliga männsikor även på julafton. Och så finns det vanliga människor som faktiskt inte har det bra heller. Ska jag berätta hur min jul såg ut? Gråt, förolämpningar, skrik, hot och lite mer gråt... Två timmar satt jag ensam i skogen och grät. Jag gick runt bland villor och tittade in på till synes lyckliga familjer som satt i värmen, bland ljusen och öppnade paket och lyssnade på musik eller tittade på TV. Jag önskade att jag kunde få krypa in i ett sånt hem bara för en stund. Ingen julmat och inga jävla julklappar för min del. Bara hårda ord. Jag är tydligen en ond människa som går in för att förstöra för andra.

Fy fan vad jag är besviken! Och allt blir ju så himlans mycket sorgligare bara för att det är julafton. Usch och fy och blä på den som inte är glad då... Och om man råkar vilja ta livet av sig sådär vid sextiden är det ju inte många man kan ringa för att få lite tröst. Alla är ju så jävla upptagna med att öppna paket och umgås med famijen!

Nästa jul ska jag gå en runda på stan och bjuda in ensamma människor till en kravfri jul hemma hos mig. I utkanten ska vi samlas. Och ingen ska behöva vara ensam.

Tack och lov för att jag har mitt jobb att gå till, människor är ju som bekant sjuka även i juletider och idag har jag sannerligen fått förståelse för att de kan behöva lite extra tröst. Något som jag förhoppningsvis har kunnat bistå med...

Ni som trots allt har haft en mysig jul med allt vad det innebär så är det er väl unt. Glöm bara inte att det finns folk som inte räknas. Och ni som delar min verklighet - nästa år firar vi tillsammans! (Och slaktar en tomte...) Bitterfittan har talat.

Sleep tight little ones! Jag vakar över er...



Det finns ett slut på eländet...