My life this far...

Jag drabbades av en väldig insikt för två dagar sedan när jag stod och väntade på min thaimat. Enkelt kanske, egentligen... Men när man fattar är det ändå något annat. Jag kom på hur otroligt mycket tid man slösar på att må dåligt. Hur många dagar som försvinner för att man är deppig. Om man tänker att varje dag som går utgör en del av den helhet som är ens liv är det ju ett ofantligt slöseri att må dåligt! Och tro inte att jag är positiva Pelle, jag är i vanliga fall en riktig surf***a...

Egentligen går den här tanken inte att utveckla så mycket. Det handlar snarare om att känna det, att varje dag man mår dåligt över någonting faktiskt är helt bortslösad! Många bäckar små, ni vet... Nu finns det ju i och för sig ett syfte med att må dåligt också men man kanske kunde minimera det en aning? Förvirrat värre men kontentan skulle alltså vara att jag har kommit på att det är sjukt onödigt att deppa för saker man inte kan påverka. Istället skulle man ägna merparten av sin tid åt att ha kul och trivas med tillvaron. Har någon varit elak, sårat dig? Skit i den då! Träffa en ny människa att skratta med. Det är ju formidabelt! Livet är helt enkelt för kort för något annat...

(Ojoj... många moralkakor och sanningar som serveras av fröken Vannefors idag...) :P



För att illustrera det hela...

Kent - Ett Tidsfördriv Att Dö För

Det är i mars jag fyller år
men min feber gör det svårt
Designerdrömmar ny frisyr
Det här är början på en ny tid

Jag fick en tung roll som din clown
Charlie Chaplin, Eva Braun
En storlek ner, Gud Du är smal
Det här är början på en ny dag

Iskallt & menlöst
Plasten gör dig vacker är Du glad?
En livslögn att dö för
Det är läggdags För skämten
Det är allvar
i år...

Så stod våren utanför
I värmen blev din klänning helt förstörd
& dina hjältar dog vid spisen
Fick gift av TV-kockar & repriser

Iskallt & menlöst
Plasten gör dig vacker är Du glad?
En livslögn att dö för
Det är läggdags För skämten
Det är allvar
i år...


LYSSNA!
http://www.youtube.com/watch?v=1Brc1Xf_uaA



Jocke

Häromdagen slog det mig att jag, Liv (!), nog har börjat samla på mig en del vuxenpoäng... Och då menar jag inte med kvasi-Sveriges mått mätt. Utan mina egna! Jag hade just tankat bilen på OKQ8 och inhandlat lite frukost då det slog mig;

- Jag kör och tankar min egen bil
- Jag har ett jobb som jag är bra på, trivs med och faktiskt älskar
- Jag tjänar egna pengar och betalar mina egna räkningar
- Jag handlar min egen mat
- Jag klarar av att varje gång jag arbetar möta människor som behöver stöd och hjälp
- Jag tar oftast ansvar för min handlingar och är ärlig mot mig själv
- Jag ser en stor mening med att umgås och småprata med mina kollegor
- Jag ägnar en stor del av min fritid åt att undervisa barn och ungdomar
- Jag har insett att varje människa måste ta ansvar för sitt eget välbefinnande och försöker rätta mig efter det
- Jag är tillräckligt mogen för att inse att man kan vara barnslig även om man är vuxen
- Jag har hyfsat sunda åsikter och värderingar och jag fungerar väl i samspel med människor
- Jag står för min åsikt i alla lägen där det är värt att stå på sig
- Jag börjar förstå att det inte är så hemskt att vara "normal"...

Jag har ingen sambo, jag har inga barn, jag är inte skild, jag har inte myskvällar med pojkvännen och storhandlar på söndarna, jag har inte tretton olika bonuskort på ICA och jag bokar inte tid i tvättstugan... Och jag tycker inte heller att det säger ett skit om hur vuxen man är. Attribut kan man alltid skaffa sig, och det är väl egenligen himlans lätt att leva i lögn bara för att man har en bild av hur man vill/tror att livet ska se ut?!

För mig känns det bara oerhört skönt att det inte är så farligt att växa upp! Att närma sig det som är mainstream. För det går ju faktiskt att göra det på sitt eget sätt. Jag har en väldigt stark känsla för vem jag är trots att jag nu dagligen gör saker som jag förut har föraktat och klassat som ett idiotiskt Svensson-beteende.

Hrrrm... Det liknar mest ett försvarstal till mig själv eller något för att rättfärdiga att jag ägnar mig åt något så simpelt som att ha en fungerande vardag... Kanske är det så? Det är helt okej... :)

Tänk att man kan vara bästa kompis med två tolvåringar! Det är väl fantastiskt...


Stuck together forever!

Som småsystrar fast så mycket bättre... Det är synd att ni ska bo så långt bort. Fast bra också! Jag får ju åka till Ghana och Washington DC och bo gratis... :) Och det skulle nog vara lite jobbigt att röja runt som vi gör varje dag.

Bowlingen gick i alla fall åt helvete, den enda som visade lite klass var Mimi. Jag och Jonas åkte verkligen på däng! Sen hyrde vi film, handlade McDonalds och godis, åkte hem till Jonas, upptäckte att det var fel film i fodralet, åkte tillbaks och bytte och fick sen äntligen se på den! Och jag fick återigen bevisat för mig att McDonalds-peronalen är inkompetent. Hur svårt kan det vara att komma ihåg vitlöksdippen?! Sjukt irriterande.
Filmen var i alla fall bra... Kommer dock inte ihåg vad den hette. Kom hem vid tre och sov till fem! Och nu ska jag jobba...

CIAO!

Anna Ternheim - Feels Like Sand

I know you have no place left to go
I'm your last escape
So I've been told
You get paranoid
Drinking on your own

I've been replaced by you before
I'm just another corpse along your road
No regretful eyes
Can win my sympathy this time

Halo Halo
Above your head today
Saying you're a changed man now

Halo Halo
Above your head today
Feels like sand in my eye

Giving every promise bitter ends
Disappointment walks with you my friend
And I am not the only one you hurt
A dozen times or more
Regretful eyes can't win my sympathy this time

Halo Halo
Above your head today
Saying you're a changed man now

Halo Halo
Above your head today
Feels like sand in my eye


LYSSNA!
http://www.youtube.com/watch?v=_wES7OAeIFY



Anna

Jag tycker inte om förändringar... Går det aldrig att få lite lugn och ro i livet? När jag pratar med människor som jag inte pratar med så ofta så känns det nästan alltid som om deras liv ser ungefär likadana ut. Tittar jag på mitt eget liv för en, två eller sex månader sen så har det ändrats så jävla mycket. Inte en månad ser likadan ut. Och alltid är det så dramatiska förändringar. Allt vänds upp och ner hela tiden. Inte för att jag är jordens mest stabila människa men jag försöker lite...

Jag vill leva som i Vänner! Jag vill ha fem kompisar som alltid finns där och som man aldrig tröttnar på. Jag vill bo i en lägenhet och ha min bästa och tryggaste vän som roomie. Jag vill ha en tv och en skön soffa där min vänner sover, äter och umgås. Jag vill veta att det är givet att jag vid alla speciella tillfällen har dessa människor omkring mig. Bara kunna slappa tillsammans, prata om allt och dra dåliga skämt. Vill veta att vad som än händer så sitter man där tillsammans i soffan.

Jag vill ha alla vänner i mitt liv... En Ross som är lojal, som säger bra saker och tar ansvar, en Monica som lagar god mat och styr upp saker, en Rachel som hittar på roliga saker och säger dumheter, en Chandler som drar sjukt dåliga skämt, en Phoebe som hittar på konstigheter och en Joey som har parties on the roof och äter upp alla mat.
Framför TV-skärmen ändras livet aldrig, vännerna finns där för evigt. Jag vet vad de säger och jag vet vad de gör. Jag skrattar åt alla skämt innan de ens sägs. Kan inte livet vara så på riktigt?

Är det någon som har glömt bort hur sjukt kul det är att ta på sig alla vinterkläder man har och sen kasta sig iväg till pulkabacken? Den som kallar sig för gammal för att busa i snön har stora problem och borde genast efterlysa sitt barnasinne.

Idag har jag byltat på de stackars afrikanska barnen täckbyxor, jackor, mössor och vantar och tvingat dem att åka sopsäck med mig i gamla skidbacken vid Farstanäset. De har inte sett snö på flera år så det var en spännande upplevelse... hehe. Al hittade självklart några att jiddra med och Xeni blev såklart kär i någon kaxig trettonåring. Ett hett tips är också att inte åka ner två stycken på en sopsäck där ingen har åkt förut... Och om man nu ska göra det så sitt inte längst bak! Jag har ett blåmärke på rumpan stort som en handflata modell större!

Dyngsura efter många snöänglar, snöbollar och mulningar drack vi lite choklad lyssnade på irländsk folkmusik. Sjukt coola ungar som uppskattar sånt! Nu har jag skjutsat hem dem och två timmars lugn och ro väntar. Sen ska jag, Jonas och Mimi visa hur man krossar två uppkäftiga tolvåringar på bowlingbanan!

Ni som har en tråkig kväll; Ring upp en knäpp vän, ta med er varsin sopsäck, en flaska rött och uppsök en skog någonstans. Sen gör ni en rolig bana nerför någon stenig backe  och åker typ 10 gånger med sopsäcken så snön blir packad och hal. Töm flaskan under tiden så känns det inte så mycket i rumpan sen när ni åker på riktigt! Och se för fan till att skratta hela tiden! Kul är det och sover gott gör man sen! :)



Wehoo!

Hej tomheten.

Alla ni som lever. Tänk på vad ni gör. Tänk på vad ni säger och hur ni är. Vad visar ni och vad säger ni? Varför har människor så svårt att välja, att ta parti? Vad betyder egntligen någonting? Jag förstår inte hur svårt det kan vara. Att vara ärlig och lojal. Om alla kunde försöka tänka lite på att allt man gör har konsekvenser. Man ska inte gå och lasta sig med skuld för allt man gör men hur svårt kan det vara att i alla fall vara en halvshysst människa... Varför vill man gör någon ledsen? Eller varför är det så svårt att be om ursäkt om man nu gör det?

Eller är det bara jag som väljer fel? Människor är svin. Lita aldrig på dem.