My life this far...

Nu blir jag seriöst irriterad på mig själv... Varför är jag så jäkla ineffekiv? Varför vimsar jag bara runt som en yr höna? Varför går det åt helvete när jag försöker tänka? Och varför svarar du inte?

Någon som har några bra svar?




Dessutom gillar jag inte snö längre! Min kära far har fått för sig att man inte ska köra bil idag... Åhhhhhhh! :/

Nu ska miljö-Hitler tala... Seriöst! Hur svårt kan det vara att sopsortera? Det finns en behållare för respektive metall, hårdplast, kartong, returpapper, tabletter, ofärgat och färgat glas, läkemedel/smittfarligt/antibiotika... Och en för "vanliga" sopor, där självklart ALLT hamnar ändå. Hur svårt kan det vara att sikta rätt? Allt finns på ett ställe, läkemedelsrummet, så det borde inte vara så himla svårt att göra rätt. Och jag som tjaaaatar hela tiden... Kanske är därför? :) Tjat är ett koncept som verkar dömt att misslyckas.

Är folk bara slarviga, allmänt blåsta eller är det jag som överreagerar? You tell me för jag blir faaan tokig! Varför kan alla inte bara vara som jag vill?



Så enkelt, så enkelt...

Och Revina lägger upp korten på facebook! HAHAHA! Ingen tag på mig bara... Fast jag tycker vi såg söta ut och känner mig lite frestad att göra om det. Loneliness is a tricky business...



Escaping with you was a good thing...


Det blåser satan ute. Jag har försovit mig. Idag är en mystisk och spännande dag då man inte kan lite på något.

Jag saknar Myrna... Mer än du tror.

Nu får det fan vara nog! Jag har ingen ätstörning!

Just nu är jag en aning irriterad, skriver alltså detta i affekt. Senaste tiden har det varit ett jävla frågande, tjafsande och kommenterande angående min kropp, min vikt och min mathållning. Det smickrar mig lite samtidigt som det gör mig omåttligt upprörd, de vänner som står mig nära är väl en sak men typ kollegor och folk runt omkring som jag knappt känner går på lite väl magstarkt. Är det okej att bara kasta ur sig vilka kommentarer som helst? Jag ska äta mer, jag tänker fel, jag tränar för mycket...

Ska man behöva försvara allting man gör? Nä fy fan, nu får folk sluta lägga sig i. Jag mår fan inte ens speciellt dåligt just nu. Dessutom är jag fullständigt normalviktig och äter mer än jag någonsin tidigare har gjort. Jag vet att det finns ett korn av sanning i det folk säger och oroar sig för, och det är dumt att inte vara medveten om risken men det är jag och jag tänker på det. Kanske utvecklar saker vidare vid ett annat tillfälle. Just nu är jag som sagt bara lite bothered av allt det här och kände för att basha...

Ni förstår väl ingenting...

... eller något annat intelligent. Fy sjutton vad saker suger nu. Natten var ett helvete. Skittrött när jag kom hem efter att ha jobbat över en och en halv timme. Ändå var jag så jävla DUM så jag gick och tränade. Kroppen var helt stum. Vågen visade för mycket. Jag har ont ööööverallt. Personalmöte ikväll. Jag hittar ingen mat.

Pest kallar vi stunder som denna... Nu ska jag lägga mig ner och blunda så kan jag återkomma senare. Kanske på lite bättre humör, kanske med något vettigt att skriva (som att det har hänt?). Vem vet? Ibland ska man nog bara vara tyst.


Här får ni en bild från en bättre tid. Och en bättre Liv. Fast lite fetare... :)



Take me back!

Usch. Försov mig i morse så jag nästan missade pumpen. Hann precis, men hann inte äta innan. Körde Body Balance sen. Var riktigt seg, förstår inte varför. Pratade med F sen i säkert fyra timmar och bestämde mig för att äntligen bryta med honom. Så nu ska han vara borta. I alla fall ett tag. Fy fan. Vet inte hur det ska gå! Var tvungen att springa lite efter att vi hade lagt på för att hålla den värsta ångesten i schack. Undrar när det börjar kännas?

Nu måste jag sova en stund innan jobbet. Ser inte fram emot den här natten... Känner mig så slut. Orkar knappt sitta upprätt. Hjälp.

Hur orkar ni? Hur orkar ni fortsätta varje dag? Hur orkar ni hantera motgångar? Hur orkar ni ta emot all skit som ett människoliv innebär? Hur gör ni? Ni är starka...


//L

Hur kan du vara så säker på ditt svar?
Hur kan du vara så iskall ren och klar?

Fy fan! Idag mår jag dåligt. Riktigt jävla skitdåligt. Piss. Ni vet en sådan där dag då det bara existerar några få saker. Piller. Ligga ner. Blunda. Stänga av. Helst lite mer piller.

Kan man leva i en värld som inte registerar en? Där man inte lämnar några avtryck?

Ibland får jag vidriga tankar om att jag inte lämnar några spår efter mig. Att ingen kommer ihåg mig. Att ingen vet vad jag heter. Kan det vara så? Jag vill skrika. Jag heter LIV! Jag finns...

För mig själv är jag tydlig. Jag har en form och en färg. Jag har en röst. Mina steg hörs. Är ni rädda för mig? Är jag farlig? Jag är som vem som helst. Fast mindre. Och harmlösare.

Om vi inte existerar tillsammans går vi sönder. Jag tror inte på det längre. Jag tror inte på mig själv längre.

Det bästa med idag är att jag är helt ensam här. Nu ska jag ta ett sömnpiller, sätta på VÄNNER och somna i soffan. Vill helst inte vakna mer idag men så roligt ska man väl inte få ha det...

Vad är det med den dagen? Ni kanske märker att jag inte gillar högtider... Ännu en dag för alla ensamma att få möjligheten att känna sig ännu lite ensammare. Själv har jag övervägande negativa upplevelser av denna dag och har finurligt nog sett till att slippa förväntningar i år. Mina storslagna planer är nämligen att inte göra ett skit!

Har huset helt för mig själv och tänker tillbringa kvällen/natten där. Tillsammans med lite mat, en flaska vin, katterna, en film (eller varför inte VÄNNER???) och några tabletter ska jag nog kunna skapa mig en angenäm afton... Jag har lovat mig själv att inte ge martyrskapet luft under vingarna och tycka synd om mig själv. Det är annars väldigt lätt hänt! Och fel. Jag menar, det går ju faktiskt att bjuda till själv lite. Hade jag velat göra något hade jag kunnat tänka på det tidigare och inte sitta och känna att ingen bryr sig om mig. I år har jag också den tråkiga känslan av att om jag hade vågat visa mig ute hade det nog blivit lite för mycket av det goda, med hänseende på roliga piller och andra fly-från-verkligheten-metoder.

Och det där med årskrönika får vara för min del. Känns inte riktigt som jag har tillräckligt med positiva upplevelser från 2007 för att summera dem. Får nog istället ägna 2008 åt att försöka åstadkomma vissa förändringar. Det jag hade hoppats mest på kommer nog tyvärr inte att inträffa. Vilket är synd, jag kände mig faktiskt väldigt redo. Nyårslöften tänker jag inte heller avge några... Har precis påbörjat livets tionde nu-ska-jag-faktiskt-sluta-röka-på-riktigt-period. Men ett lugnt år vore skönt... Och om jag slapp fylla 25 skulle det vara jättebra!!

Men, men little ones! Hoppas ni får ett trevligt slut på det gamla året och en bra början på det nya!

Jag anstränger mig det mesta jag kan för att vänja mig vid tanken på att vi bara är vänner. Det är inte lätt. Jag vet att jag har forlorat dig på det där andra speciella sättet men jag vet också att jag inte kan leva utan dig. Alltså måste jag försöka att ställa in mig på något annat. Det enda jag kan hoppas på är att du ändå vill ha mig som vän och inte har lämnat mig helt.

Det jobbigaste är att tänka på alla saker vi skulle ha gjort som vi förmodligen aldrig kommer göra, bland annat;
* Ha en magisk kväll hemma hos mig med allt vin i huset och alla stjärnor på himlen.
* Ta bara oss själva och rymma någonstans långt långt bort.
* Vi skulle lära varandra saker vi aldrig har gjort förr...

Well, there's no point in thinking like that. Det finns hur mycket som helst som skulle göras som inte kommer hända. Jag önskar att jag kunde forsvinna men det kommer aldrig att gå, vilket betyder att det är lika bra att erkänna det och försöka göra det bästa istället. Eftersom jag aldrig har träffat en människa som dig, aldrig trivts så bra med någon och aldrig älskat någon så mycket så vill jag inte att du försvinner. Sa jag lovar att försöka vara din vän.  

Jag har förändrats en hel del. Till det bättre? Skulle tyvärr inte tro det. Förut vände jag alla mina känslor inåt, mot mig själv. Jag hade sönder och misshandlade mig på alla tänkbara sätt. Ingen visste, jag grät själv. I tystnad.

Idag är jag elak. Jag kan inte längre klara av att bära alla känslor. Jag vänder de utåt, mot andra. Jag hatar, bråkar, tjafsar och hånar. Hur kan det finnas så mycket ilska? Hur kan det komma sig att jag knappt kan gråta längre? Allt jag känner är hur ont det kan göra och hur jag måste anstränga mig allt jag har för att bli av med det.

Jag har gått från patetisk till hatad. Även av mig själv. Hur kan jag vara såhär?

So much for therapy...

Varför ska jag alltid slösa min energi och mina omsorger på folk som ändå klarar sig utan? Jag håller faktiskt på att tröttna. På mig själv också. Varför ska det vara så svårt att bry sig om de som redan finns och som gång på gång har visat att de faktiskt bryr sig. Varför känns gräset alltid grönare? Borde veta att det är lika visset och dött på andra sidan...

Denna ständiga jakt på att hela tiden hitta någon bättre. Efter någon som kan ge min tillvaro en mening varje dag och som känner ungefär likadant tillbaka. Att alltid vara den som bryr sig mest är tröttsamt och meningslöst. Jag vet inte riktigt vad jag skriver om men jag tror att jag har problem... Vet inte vad jag har lyckats inbilla mig men en sak är säker. Den enda person jag behöver i den här världen är mig själv! Glömde bort det ett tag men det är skönt att komma till sans igen.

Jag glömde vem jag var...

Pain is all over. Kan inget göra. I am falling down and blessing the stolen drugs. Och mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls...

Jag måste alltid sitta i ett hörn, kan inte sitta med ryggen mot en öppen yta. Clementinen måste vara befriad från allt vitt gegg och klyftorna noggrannt utplacerade i en rad så det går att äta dem en och en. Går jag på en brunn dör jag. Möter jag inte minst fem bilar till innan jag har kommit hem kommer han aldrig mer att prata med mig. Om jag tittar på klockan en gång till kommer något hemskt att hända. Har jag inte hunnit gå fram till det där trädet innan bilen kör om mig kommer jag vara ensam för alltid...

Tänk vad mycket energi man skulle ha om man inte tänkte på sånt här. Inte letade tecken för och emot överallt. Inte ägnade dagarna åt att oroa sig och undra. Om man hela tiden lever livet mitt i nästa steg får man spendera en stor del av tiden på ett ben och då står man knappast stadigt! Som Lennon sa: "Life is what happens when you´re busy doing other things... "

Ikväll har jag bara ett krav på livet och det är att få sitta men någon av mina nya böcker framför brasan och slippa frysa. Läsa lite och äta choklad. Tyvärr är det svårt när man bor med en rigid far som inte alltför ofta ägnar tid åt att lyssna på sin dotter. De tyska tv-kanalerna har uppenbarligen något viktigare att säga. Jag skulle sannerligen behöva en stund i ensamhet för att förbereda mig och samla energi för imorgon. Att lära fyraåringar dansa är ingen dans på rosor. Och ibland orkar jag inte.

Jag ser fram emot att träffa min Isabelle imorgon kväll. Hoppas det blir så! Att kliva in på värdsan känns lite mer läskigt, har inte varit där sen i Juli. Och har för mig att senaste gången inte var speciellt trevlig, förmodligen var vi arga och ledsna och arga igen. Fast imorgon är det ju bara dig jag vill träffa Isabelle! Isabelle är verkligen en av de softaste tjejerna jag har träffat, fast hon är en liten skit... :P Stand up, skön, fruktansvärt vettig, ruskigt snygg! Hajja att jag blev glad på väg till baja-majan när jag insåg att det fanns en vettig tjej till i världen. Glömmer aldrig det du gjorde för mig på Hultsfred, gumman!

Hur som helst ska det bli mysigt mysigt imorgon! Och jag ska försöka ägna kvällen åt att inte tänka de tankar som jag inte borde tänka... De där som gör ont, som handlar om Dig.


Sov gott Liv!