My life this far...

Något är fel. Jag gillar inte det här. Inte alls. Men det är väl så, som vanligt, att allt är för bra. Vilket inte får finnas. Till slut måste saker återgå till det normala varandets form av vit, mesig mellanmjölk. Kan det vara så att det här håller på att förvandlas till något som är mycket mindre vackert. Det hela känns väldigt bitterljuvt. Och vad ska jag göra åt saken? Onödigt att tänka på eftersom jag vet vad jag kommer att göra... Absolut ingenting! Jag kommer att följa mig med och låta mig styras. Nej! Jag är inte som vanligt. Det blir inte så. Men det är (var?) så vackert! Och aldrig har jag väl känt världen så här. Och visst kan det väl vara så att det är alldeles för jävla bra? Och att jag kommer att vakna efter smällen med rakad skalle och en besk smak i munnen? Känslan av perfektion är dock svår att sätta sig över så jag kammar mig och låtsas att det inte betyder något. Låtsas att jag inte tänker. Befängt. Och tröstlöst. Ska man aldrig våga något, när man vet att det inte är den som vågar som vinner, utan den som livet ler åt? Som har tur och vindarna på sin sida. Nu är jag rädd igen och det är löjligt. Men jag var vacker en stund.

Jag gillar inte alls det här...