kontroversiellt?
Gode gud tjejer vad är det med er? Är det så att alla tjejer vill bli behandlade som prinsessor? Att det finns två kategorier av kvinnligt kön, de som vill bli uppvaktade och romantiserade eller de som har emotionella störningar och dras till skitstövlar?
Har just haft en diskussion med en kollega angående ämnet och hon hävdar med bestämdhet att alla normala tjejer vill ha en partner som behandlar dem som en dyr glasvas. Själv lider jag av övertygelsen att det i en relation är hälsosammast om parterna är något sånär jämlika. Jag har i och för sig aldrig blivit beskylld för att vara en obotlig romantiker... och så är jag väl lite av en sådan där som dras till bad guys...
Jag har en vision om att gå genom livet som en egen individ och inte enbart om en del av ett "oss". Kanske beror det på oerfarenhet eller att jag blivit bränd för många gånger men för mig är det viktigt att ha ett eget liv och att kunna stå på egna ben. Det är säkert fint att dela livet med någon men att hela ens identitet ska upptas av en annan människa skrämmer mig.
Detta verkar inte heller vara så populärt hos de som jag har försökt ha en relation med... Är alla så osäkra? Måste man vara/bli beroende av någon annan? Skrämmer det så mycket med vald ensamhet, med någon som inte behöver så mycket? Ensamhet har varit en stor del av mitt liv och jag har svårt att leva utan den. Många gånger har den varit min bästa vän.
Vad tycker ni?
Har just haft en diskussion med en kollega angående ämnet och hon hävdar med bestämdhet att alla normala tjejer vill ha en partner som behandlar dem som en dyr glasvas. Själv lider jag av övertygelsen att det i en relation är hälsosammast om parterna är något sånär jämlika. Jag har i och för sig aldrig blivit beskylld för att vara en obotlig romantiker... och så är jag väl lite av en sådan där som dras till bad guys...
Jag har en vision om att gå genom livet som en egen individ och inte enbart om en del av ett "oss". Kanske beror det på oerfarenhet eller att jag blivit bränd för många gånger men för mig är det viktigt att ha ett eget liv och att kunna stå på egna ben. Det är säkert fint att dela livet med någon men att hela ens identitet ska upptas av en annan människa skrämmer mig.
Detta verkar inte heller vara så populärt hos de som jag har försökt ha en relation med... Är alla så osäkra? Måste man vara/bli beroende av någon annan? Skrämmer det så mycket med vald ensamhet, med någon som inte behöver så mycket? Ensamhet har varit en stor del av mitt liv och jag har svårt att leva utan den. Många gånger har den varit min bästa vän.
Vad tycker ni?
Kommentarer
Trackback
